10:40 kommer vi in till BB Stockholm. Det spöregnar så Christoffer släpper av mig vid entrén och går sen och parkerar bilen. Jag tog med mig mina trosskydd så de kan se hur de ser ut. Barnmorskan tycker att det ser ut som fostervatten, men är inte helt säker. Hon sätter en CTG på mig och går iväg för att rådfråga en läkare.

13:00 ca är vi hemma igen och funderar på att äta lite lunch. Sammandragningarna har fortsatt att komma var 4:e minut och ja, jag tycker att det gör lite ont i ryggen. När vi satt oss för att äta lunch är det ingen tvekan längre. Nu har jag värkar på riktigt! Och nu blev det fart på oss! Eftersom vi varit sjuka båda två under ganska lång tid nu och dessutom kom hem från landet för inte så länge sen så hade vi inte städat lägenheten på VÄLDIGT länge! Det blev Christoffers jobb, städa! Man kan ju inte ta hem en nyfödd bebis till en skitig lägenhet!

14:55 börjar vi klocka värkarna. 4 minuters mellanrum och de varar i ungefär 30 sekunder. Jag vill meddela mina kompisar att det är på G så jag startar några konversationer på msn. De tycker jag ska åka till BB, men det hade jag inte tid med! Christoffer och jag driver en liten firma tillsammans där vi bland annat gör hemsidor, och det fanns saker att uppdatera! Jag ringer till dem och säger att nu håller jag på att föda så om hemsidan ska uppdateras måste det göras NU! De blir jätteglada men samtidigt ganska stressade. Ringer även min chef (jobbade egentligen in i det sista men bara på timmar de sista veckorna) och berättade läget och hon blev förstås jätteglad! Samtidigt skrattade hon över att jag var tvungen att jobba mitt i värkarna! Jag ringer massa samtal (och får lägga ifrån mig luren ibland för att tackla en värk), fixar hemsidan och gör lite beställningar. Jag varvar jobb med att prata lite skit med tjejkompisarna som är väldigt nervösa! Christoffer kommer på att en kund är utan internet! Det håller ju inte! Så mitt i alltihop åker han iväg och byter router på ett företag och håller kontakten med mig per telefon hela tiden för att kolla hur det går.

16:10 börjar det bli svårt att kontrollera värkarna på jag ringer till BB Stockholm och ber om råd. De säger åt mig att ta 2 Alvedon och sätta mig i duschen. Jag får även lite tips på hur jag ska sitta och hur jag ska andas genom värken. Christoffer ringer på mobilen samtidigt som jag pratar med BB Stockholm, så jag nekar samtalet. Någon minut senare har jag pratat klart med BB Stockholm och ringer upp honom. Han är naturligtvis jättenervös eftersom jag nekade hans samtal! Nu är han i alla fall på väg hem igen. När Christoffer kommer hem sätter jag mig i duschen med riktigt varmt vatten på. Det kändes lite skönare. Christoffer rakar mina ben mellan värkarna, jag kan ju inte komma till förlossningen med orakade ben!

17:15 kliver jag ur duschen och vi återupptar klockningen av värkarna. Det är nu 3-3,5 minut mellan värkarna och de håller sig nästan en minut. Jag sätter mig i soffan och försöker kontrollera värkarna samtidigt som en kompis ringer och frågar hur det går. Jag hinner säga några ansträngda meningar mellan värkarna men inser ganska snabbt att det inte går att prata i telefon längre. Värkarna börjar komma med 2,5 minuts mellanrum, nu vill jag ha smärtstillande! Jag ringer till BB Stockholm och de säger att jag är välkommen in när jag vill. Vi börjar packa ihop oss, men stressar inte. Jag är helt övertygad om att det kommer bli en långdragen förlossning så jag har säkert inte öppnat mig särskilt mycket. I värsta fall är det här inte ens riktiga värkar så jag har inte börjat öppna mig än! Vi kommer ut i trapphus och där står 2 av våra grannar. Christoffer ber dem hålla hissdörren, vi ska till BB!

18:40 kommer vi fram till BB Stockholm. Det regnar igen men inte lika mycket som i morse! Utanför ingången står 3 ”ungdomar”, kanske någonstans mellan 16 och 20 år. Jag kände inte för att stå ensam med värkar utanför entrén med dem, så vi parkerade bilen och gick tillsammans från parkeringen. Jag hinner precis innanför dörrarna innan en värk kommer och jag får sätta mig ner. I sittande ställning kunde jag hantera värkarna vilket var mycket svårare stående. Jag känner mig lite illa till mods över att de står därute och ser mig, vet inte varför. Och värre blir det! Vi kommer upp i hissen och jag får en värk i hissen. Jag klänger runt Christoffers hals för att få lite stöd just som hissdörrarna går upp och där står 3 par nyblivna föräldrar med besök! Säkert 15 personer som vänder ögonen mot mig när vi kliver ur hissen. Det blir för mycket för mig, vi hinner bara in genom dörrarna på BB Stockholm så bryter jag ihop och börjar gråta. Och självklart måste vi ut till hissarna igen för alla rummen är fulla så vi ska göra CTG i ett kontor som ligger ute i hisshallen! Det blir ju inte bättre av att vi går igenom folkskaran och kommer fram till kontoret bara för att upptäcka att det rummet också är upptaget! In igen. Nu börjar jag lugna ner mig. Vi får komma in på ett annat kontor längre ner i korridoren. Jag får äntligen sätta mig ner och kan tackla värkarna bättre. Undersköterskan som tog emot oss berömmer mig för min andning under värken, det fanns inget att anmärka på säger hon och det känns skönt. Sköterskan säger att "det är nog lika bra vi skriver ut ett parkeringstillstånd för det verkar som att ni får stanna". Ja, det hoppas jag verkligen tänker jag för jag vill INTE åka hem igen nu. Christoffer får ett parkeringstillstånd och går ner och lägger det i bilen.

19:00 kommer barnmorskan in för att sätta CTG. Hon vill att jag ligger på sidan i sängen, sätter CTG'n och lämnar oss sen ensamma. Det går inte! Jag kan inte ligga ner när värkarna kommer! 2 värkar härdade jag ut, sen var jag tvungen att sätta mig upp. Christoffer går och värmer en vetekudde för att lägga mot min ländrygg. Barnmorskan kommer in efter ett tag och upptäcker då att det inte har blivit någon kurva alls. Inte så konstigt eftersom det inte gick att ligga still. Då vill hon att jag ska stå istället! Jag får in ett ståbord att luta mig mot. Vetekudden gör det uthärdligt att stå upp, men det är knappt. Vi blir ensamma ett tag igen och när barnmorskan kommer tillbaka har det fortfarande inte blivit någon kurva på CTG'n, jag har rört på mig för mycket. Jag ber om smärtlindring men får som svar att vi måste få en bra kurva först. Nu finns ett rum ledigt! Sakta men säkert tar vi oss till födelserum 13, barnmorskan stannar nu hos oss och håller i CTG'n för att få en ordentlig kurva. Äntligen får vi till en kurva och jag får sätta mig ner!

20:15 kontrollerar barnmorskan äntligen hur öppen jag är. ”Oj, du är ju öppen 5- 6 cm ” säger hon förvånat. Tack och lov att värkarna har gjort något tänker jag! Hon upptäcker också att fosterhinnan är hel vilket betyder att vattnet inte har gått. Alltså måste det ha gått hål någonstans så att fostervatten har sipprat ut och det var därför jag inte känt någon ordentlig vattenavgång. Hon gör hål på fosterhinnan. Splash säger! Jodå, jag hade märkt om vattnet hade gått inser jag nu! Hon upptäcker att det är mekoniumfärgat fostervattnet. Bebisen har bajsat. Det betyder att han är stressad över något, så barnmorskan sätter på en skalpelektrod för att hålla koll på hans hjärtfrekvens. Jag kommer på att jag inte varit på toa sen innan lunchen. Värkarna kommer för tätt för att kunna ta mig till toaletten. Underdelen av förlossingsstolen är ju redan utdragen för att samla upp fostervattnet så jag behövde inte gå nånstans för att kissa och det kändes skönt!

21:00 frågar jag om det är för sent för ryggbedövning, undersköterskan svarar att jag får vad jag vill men att vi kan börja prova med lustgas. Jag sitter på kanten av förlossningsstolen och provar att hålla i masken under en värk men det går inte, då kan jag inte slappna av ordentligt i armarna vilket jag måste för att min teknik ska fungera så jag slänger masken ifrån mig. Undersköterskan hjälper mig genom att ge mig masken när jag rör på vänsterhanden och tar bort den när jag vrider på huvudet. Det funkar jättebra! Christoffer har hittills mest fått stå i bakgrunden, sprungit och värmt vetekudden då och då och hållit mot min ländrygg. Vi kommer på att ingen av oss ätit något sen lunch. Christoffer får middagsmat och jag får en glassdrink med energipulver i. Det var såååå gott! Christoffers mat luktar lite illa. Jag menar inte att maten luktade illa, men jag klarade inte riktigt lukten just då, men jag sa inget för han måste ju få äta. Han sitter vid bordet mittemot mig och äter middag samtidigt som jag sitter i princip naken med värkar. Konstig känsla... Undersköterskan stannade kvar hos oss hela tiden och varvade lustgasen med glassdrinken åt mig.

22:00 är det personalbyte. Det kändes lite trist eftersom jag och undersköterskan hade ett så bra samarbete! Nu fick Christoffer ta över lustgasen, det funkade också jättebra och dessutom fick han känna sig lite mer behövd. Efter en kontroll visar det sig att jag är öppen 10 cm och har börjat få krystkänsla under värkarna. Jag byter ställning och står nu på knä och hänger över ryggstödet på förlossningsstolen med sacko-säcken som stöd emellan. Christoffer står bakom stolen och hjälper mig med lustgas, glassdrink och saft. Vi blir ensamma i rummet under en tid. Jag börjar känna att det inte händer något. Jag trycker och trycker men känner inget resultat, så Christoffer ringer på barnmorskan. Vid en kontroll känner hon att en del av fosterhinnan fortfarande ligger lite i vägen. Under nästa värk trycker hon den åt sidan samtidigt som jag krystar och bebisen går förbi spineataggarna. Den värken gjorde riktigt ont! Av två anledningar, dels var jag tvungen att halvligga på rygg och dels så tryckte hon mot spineataggarna. Sen bytte vi ställning och provade förlossningspallen. Det var skönt att få sitta ner ett tag efter att ha stått på knä länge. Efter ett tag är jag tillbaka på knä i förlossningsstolen, men orkar inte stå särskilt länge utan sätter mig på kanten igen.

00:05 tycker barnmorskan att jag får jobba lite för mycket, värkarna är inte tillräckligt effektiva. Jag har nästan helt gett upp lustgasen nu, den har ingen verkan längre. Visst gör värkarna ont, men trycket är större än smärtan. Livmodern orkar inte hjälpa till eftersom öppningsfasen gick så fort. Därför sätter hon värkstimulerande dropp och ber mig att inte krysta mer än nödvändigt under värkarna. Får höra att huvudet är slutroterat och ligger vid bäckenbotten. Nu är både barnmorskan och undersköterskan hos oss hela tiden.

00:15 börjar jag krysta. Jag tyckte inte att droppet hjälpte något, det tryckte på precis lika mycket som innan men barnmorskan såg skillnaden! Lustgasen har vi lagt åt sidan nu, den hjälper inte alls längre. Undersköterskan frågar om jag funderat på hur jag vill föda och jag berättar att jag hade tänkt mig att föda på pallen, dessutom satt jag väldigt skönt där när jag provade den tidigare. De förbereder pallen och får sätta mig med Christoffer bakom mig. Värkarna gör inte alls ont på samma sätt längre, nu trycker det väldigt mycket och det gör ont i underlivet istället för i magen och ryggen. När huvudet börjar komma fram bränner det väldigt. Barnmorskan ligger på golvet med en varm handduk i mellangården för att förhindra bristningar. Nu börjar jag tappa modet. Det gör ont och jag vill inte vara med längre. Än så länge har jag inte sagt något ”elakt” till varken Christoffer eller barnmorskan (vilket jag var lite rädd för efter alla lustgashistorier man hört!), men nu häver jag ur mig att bebisen kanske inte får nåt syskon (något jag tar tillbaka idag!). Nästa krystning gör riktigt ont och barnmorskan säger till mig att sluta krysta. Aj, jag tror att jag sprack! Några krystningar till och bebisen kommer ut med ett PLOPP!

1:04 ligger lille Kevin på golvet bland vad som i våra ögon ser ut som väldigt mycket blod. Barnmorskan torkar honom och säger att så fort de fått igång andningen ska jag få hålla i honom. Jag ber henne att inte ge honom till mig eftersom jag är så slut i armarna efter allt krystande att jag var rädd att inte ha krafter nog och kanske tappa honom. Kevin börjar inte riktigt skrika som han ska, han gnyr mest och försöker få luft. Barnmorskan skakar på honom men han får fortfarande inte riktigt till ett ordentligt andetag. Kevin läggs på mitt vänstra lår så att Christoffer kan klippa av navelsträngen. Han tycker han fått en för slö sax för navelsträngen kändes väldigt seg! Så fort navelsträngen var klippt tar undersköterskan Kevin och ber Christoffer följa med. De går ut i ”återupplivningsrummet” för att rensa Kevins luftvägar. Barnmorskan och jag blir ensamma i rummet och det dröjer inte många minuter så ”ramlar” moderkakan ut utan att jag behövde göra någonting! Jag flyttar mig över till förlossningssängen och andas ut medan barnmorskan börjar städa upp efter mig. Hon berömmer Christoffer för att han var så duktig på att peppa mig. Hon sa att det märkes att hade varit tillsammans länge och kände varandra väl. Hon berömmer mig också, tyckte att jag såg ut att vara väldigt vältränad så som jag tog i. Jag var ju tvungen att förklara för henne att jag egentligen var världens lataste människa som helst låg i soffan och tränade tummen genom at zappa på fjärrkontrollen...

1:30 ca kommer Christoffer tillbaka in i förlossningsrummet med Kevin i famnen. Jag får upp Kevin på bröstet för första gången, vilken känsla! Tanken var först att han skulle ligga i kuvös för att få upp värmen, men han hade hämtat sig så bra i ”återupplivningsrummet” att det räckte med min kroppsvärme och några handdukar. Barnläkaren kom in också för att kolla andningen, men nu lät allt bra. Barnmorskan visade upp moderkakan för oss. Vi blev lämnade ensamma i rummet för att bara njuta av vår skatt!

2:30 ca kommer barnmorskan tillbaka för att titta hur mycket jag sprack. Otroligt nog hade jag inte spruckit någonting! Bara några rispor hade jag på insidan av de inre blygläpparna längst fram, men hon ville ändå sy dem för säkerhets skull. Nu kommer lustgasen tillbaka in i bilden! Barnmorskan bad mig ta några djupa andetag, så jag började andras som jag gjorde när jag skulle ta värkarna. Tog väl 6-7 andetag och sen la jag bort masken. ”Ta du några till!” uppmanade barnmorskan, och jag gjorde som hon sa. När hon började pilla därnere förstod jag varför och började andas mer lustgas än luft! Christoffer som hela tiden sagt att han tänker INTE titta därnere, blev nu plötsligt lite nyfiken och lämnade min sida för att ta en titt. Barnmorskan visade glatt upp var risporna var och det kändes som att hon drog ut blygdläpparna flera decimeter! Väldigt hög av lustgasen och rädd att säga något dumt samlade jag mig, tog bort masken och sa ”Sluta pilla nu och gör det du ska!”. Barnmorskan skrattade lite glatt men gjorde som jag sa. Christoffer kom tillbaka till min sida och barnmorskan började sy. Med tanke på att jag var väldigt hög av lustgasen hade jag inte så mycket koll på mina armar och Christoffer fick säga till mig att inte trycka lustgasslangen mot bebisen. Jag sa då åt honom bestämt att då får du hålla i honom så att han inte ramlar. Jag släpper handen om Kevins rygg och bara blundar och koncentrerar mig på att andas lustgas. Barnmorskan sätter en tandläkarbedövning i blygdläpparna för att underlätta för mig. När jag öppnar ögonen håller Christoffer inte i Kevin och jag sluddrar fram att ”du måste ju hålla i honom!” men han låg tydligen säkert på mitt bröst. När barnmorskan var klar och ruset efter lustgasen släppt fick vi in vår välförtjänta fikabricka och fick återigen vara ensamma i rummet.

Vi kom in på vårt familjerum tidigt på morgonen eller väldigt sent på natten. Undersköterskan kom in och vägde och mätte vår lilla prins!